Kulturorientering - Klar

Utställning på röda sten – IC-98 - Tidvågor

Konstnärerna, Visa Suonpää och Patrik Söderlund, försökte påvisa tidens betydelse och tidens påverkan för åskådaren. Utställningen innehöll fyra animerade filmer samt en mindre uppsättning av skisser. Enligt mig var det framför allt filmerna som lyckades påvisa tidens gång, och kanske framför allt hur tiden går som en cirkel. Detta var kanske inte riktigt konstnärernas intention, men det går enligt mig att sammanlänka med deras idéer kring utställningen.

Nedan kommer jag att i korthet att presentera två verk som jag fastnade för under utställningen och i yttersta korthet förklara hur jag såg dem och vad konstnärerna hade för idéer kring verken. Efter det kommer jag att diskutera huruvida denna utställning kan användas som underlag för lektioner i skolan.  

Ett av verken, Abendland (Hours, Years, Aeons), var en film som för mig kändes väldigt cirkulär, man fick följa en viss plats utveckling eller förfall beroende på hur man vill se det. För mig skapades en evighet, en oändlig berättelse det inte fanns vare sig början eller slut utan bara ett ifrågasättande av tidens betydelse. Ett otroligt verk enligt mig som definitivt fick mig att tänka kring mitt eget sätt att se tid och dess verkan på mitt liv.

Konstnärerna ville dock framförallt påvisa människans påverkan på natur och miljö. Inspirationen till filmen kom från kärnavfall och hur det hanteras även hur det kan komma att påverka miljön långt efter människans tid på jorden är över. Intressanta och relevanta frågor, som enligt mig går att sammanlänka med tankarna kring tidens betydelse såväl för människor som för natur.

Verket, Nekropolis, som jag sedan träffade på var en animerad film med ett ägg som sög upp svarta partiklar för att sedan själv sugas upp av ett vitt moln eller en vit rymd. För att sedan starta igen. Allt sögs upp och bort och försvann för att sedan återskapas. Den eviga tidsrymd som vi innefattas av har konstnären enligt mig verkligen lyckats förmedla.

Även har konstnärerna försökt att påvisa den miljöpåverkan vi människor har. Konstnärerna förklarar verket som ett bergslandskap som blivit förgiftat av industrier. Det som jag såg som svarta partiklar är svalor som cirkulerar kring den koncentrerade smogen som jag förklarade som ett ägg.

Trots att jag inte uppfattade att konstnärerna ville påvisa miljöförstöring och miljöpåverkan från människan innan jag läste om utställningen så var det tydligt, för mig, att det handlade om tid och om att det går runt. Min tanke blir då att påverkan som vi gör idag kanske kan komma att bli oändlig och att vi faktiskt kanske påverkar något som vi själva aldrig kommer att behöva uppleva. Att tid må vara ett koncept som vi följer här och nu, men att tiden faktiskt har en betydelse för naturen och det runt omkring och att det är respektlöst av oss, och arrogant att inte försöka se vad och hur vi påverkar allt runt omkring oss i det långa loppet.

Utställningen kan vara aningen svår för elever i högstadiet, men dock relevant så länge man kan ha "utvecklande", "sokratiska" eller "tanke" samtal i samband med besöket. Jag tror alltid att det är gynnsamt att försöka väcka nya tankar hos ungdomar och jag tror att eftersom utställningen var både abstrakt och konkret skulle den kunna väcka många intressanta tankar som skulle kunna generera många vidare idéer till projekt, såväl i bildämnet som i matematik, filosofi, samhällskunskap, historia... Nästan alla ämnen kan öppna upp för en diskussion eller ett samtal kring tid och hur den evigt tickande klockan påverkar vårt beteende och även tanken på evigheten skulle kunna vävas in på olika nivåer och utifrån vad utställningen faktiskt handlade om. Man skulle även kunna ta upp människans påverkan på miljön och naturen och därav väva in hållbarutveckling och skapa ett projekt som väver in såväl tid som miljö.

Det blir dock viktigt att presentera utställningen med den ingången, samtidigt vet jag inte om det blir lika relevant för eleverna att gå på en utställning som ger en möjlighet att verkligen reflektera och tänka själv om man blir tillsagd att utställningen har ett förutbestämt syfte. Kanske är det bättre att gå på utställningen och sedan genom diskussion med eleverna komma fram till ett tema. Kanske blir det då det temat som var tänkt, kanske blir det något annat. Kanske kommer eleverna fram till något som är precis lika relevant och givande utan att man som lärare gått in och påverkat (för mycket…). Istället får de utifrån sina reflektioner och tankar bygga upp ett projekt, ett tema. Invävandet av olika ämnen kommer ändå att fungera, på grund av utställningens vidd och tolkningsbarhet. Detta gör att utställningen är en bra grund till samtal, som utan minsta problem, enligt mig, skulle kunna leda till mycket intressanta projekt. 

Fabeldyr og sagnfolk – Bengt Holbek och Iørn Piø

Boken handlar om alla olika sagoväsen och fabler som har funnits och finns i olika tider. Den tar upp allt från den grekiska mytologin till olika sagoväsen från Asien och Norden.

Olika teorier om varför vissa sagoväsen överhuvudtaget uppkommit och vad människor har behövt dem olika sagoväsen för.

Jag fastnade framför allt för kapitlet om olika havsdjur och hur det har visat sig att olika kulturer runt om i världen har skapat liknande varelser trots att man vid tiden för deras storhet inte hade någon direkt kommunikation kring sina olika mytologier. Givetvis kan det vara så att de människor som var ute och reste förde med sig historier hem från sina äventyr och dessa historier sedan sammanlänkades och man lånade olika varelser och väsen från olika berättelser för att sedan appropriera dessa. Men oavsett från vilken vinkel man väljer att se det (kollektiva medvetandet eller delningen av information) så är det intressant och roligt att kulturer i olika tider och på helt olika platser har liknande varelser i sina berättelser.

I boken skrivs det om sirener, ett havsväsen som har haft otroligt många olika skepnader, men som ändå gått under samma namn. Havsdjuret sägs ha haft vingar, men även en fena, sirenen har haft människodelar, men dessa delar har förflyttats på olika sätt. Sirenen har alltså haft många olika kompositioner, den har haft människoöverdel med fiskfena och vingar, vingarna har flyttats till fenan, människoöverdelen har ersatts med en fiskkropp. Den har anpassats och förändrats till otroligt många olika skepnader beroende på tid och kultur. 

I boken berör de att detta kan ha att göra med att vi människor har en avsaknad av vår själ, eller kanske rättare sagt att vi människor har en dubbel själ som på detta vis illustreras genom sirenernas skepnad. Kombinationen av ett djur eller flera och en människa. Människans själ är mer än bara människa... 

Detta var något som jag fastnade för framför allt eftersom jag tänkte på att vi människor har ritat upp detta väsen i olika skepnader, kanske för att förklara för oss själva vad som fattas oss eller vad som finns inom oss. Bildframställandet och sagoberättandet öppnade på så vis upp för en dialog kring människosjälen och dennes dubbla verkan eller förmåga. Jag tror att kommunikationen eller dialogen med sig själv genom penna och papper kan vara en kraftfull vidareutveckling av självet och tanken.

Kanske lägger jag för stor vikt vid den lilla delen av boken, men för mig är detta en väsentlig del av bildämnet. Möjligheten att uttrycka sig med något annat än ord. Möjligheten att utforska sig själv och genom dialog kring konst få möjligheten att utforska andra och komma vidare i sin egen utveckling.

Utställning på konstmuseet Gärning och Stenstependiaterna

Jag började mitt museibesök med fotoutställningen Gärning, utställningen var spridd och det fanns många olika fotografier med många vitt skilda budskap och uttrycksformer. Som ett uppslag av samtida fotografi. Många av bilderna gav mig tankar kring det tekniska bakom, något som jag fortfarande inte känner mig helt bekant med är hur man kan använda fotografi på olika sätt för att förmedla och förstärka ett budskap. Men utställningen var inspirerande och lockade mig till att försöka hitta olika inlärningsfilmer på nätet om hur man kan göra för att frambringa vissa effekter och jag ska försöka utforska och se om jag med hjälp av görande lista ut hur vissa av fotografierna blivit framställda.

Efter utställningen hade kvinnan i receptionen föreslagit att vi skulle gå upp och ta en titt i skulpturhallen eftersom Stenstipendiaterna ställde ut några av sina verk där, vilket vi gjorde. Och jag blev förälskad… 

En installation skapad av Malin Boberg 

Verket hängde i ett spegel rum och bestod av ett vävt tyg där Boberg vävt in ljusslingor med rörelsesensorer, tyget var fäst kring en cylinderformad textilskulptur med en metall botten (formad som en skål) som var vinklad mot golvet. Rörelsesensorerna i verket gjorde att vid varje beröring av det vävda tyget förändrades färgen i ljusslingorna och enligt mig förändrades även atmosfären i rummet. Jag vet inte om det var för att jag precis läst om vad som händer i mellanrummen, och vad som händer när vi inte uttrycker oss språkligen utan går tillbaka till ett förspråkligt stadium som jag blev så begeistrad av verket. Mina tankar ledde mig till någon form av gemenskap och att detta verk skapade denna gemenskap. Att röra sig med en annan persons konstverk skapade enligt mig en känsla av just gemenskap och samhörighet med alla människor som någonsin hade eller någonsin skulle komma att vidröra denna installation.

Mellanrummen, alltså vid icke beröring av verket gjorde i sig också någonting med det. Installationen fick då vara ”sin egen” och jag fick känslan av att det då var mer av en annan, medan om jag rörde vid den antog den ”mina rörelsefärger”. Känslan är dessvärre svår att få ner i skrift och jag skulle allra helst vilja rekommendera alla jag känner att gå dit och bara uppleva, ibland är ord inte rätt väg för att bäst kommunicera och för mig var det just vad det här verket uttryckte till mig.

Promiseland -  utställning på A-venue

Otroligt talande utställning som för mig var svår att inte bli mycket berörd av. Jag reagerade framför allt på självmordskittet, ett kitt för flyktingar så att deras problem inte behöver förflyttas, utan istället kan lösas med så kallad självhjälp på plats... som för mig var ett slag i ansiktet mot samhället. Diskussionerna kring huruvida samhället ser på flyktingar, kring hur vi väljer att diskutera, ”problemen bör lösas på plats”, ”problem som förstör infrastrukturen”. Den delen (självmords-kitts-delen) av utställningen väckte så mycket tankar hos mig. Även den installationen som gjorde reklam för ett resekitt för barn på flykt. En bilderbok där barnen kunde försöka hitta lämpliga flyktvägar, där man genom att följa olika trådar som gick huller om buller skulle finna ”rätt” väg, finna fem olikheter på två barn, varav det ena barnet var på flykt och det andra verkade ha en dräglig tillvaro, eller ”hitta vägen till Migrationsverket”, vilket var ett uppslag med en labyrint där man skulle försöka hitta fram till just migrationsverket. En otroligt medryckande upplevelse som var ögonöppnande, så här kan det vara. Så här är det.

Enligt mig hade det varit ytterst relevant att, om jag för tillfället arbetade som lärare, ta med mina elever på denna utställning som en kombination av ämnena samhällskunskap och bild. Efteråt är det enligt mig nödvändigt med en öppen diskussion där alla måste få komma till tals. Kanske att man hade kunnat dela in eleverna i små grupper där de får möjlighet att diskutera utställningen, man skulle även kunna bygga vidare på detta och låta eleverna utforma egna projekt kring ett liknande tema, där de får välja en aktuell samhällsfråga att göra ett valfritt konstverk kring.

Utställningen var som jag nämnt tidigare, ögonöppnande. Den berörde mig mycket och jag har behövt tänka i varv kring den i flera dagar för att försöka förstå den sarkasm som fanns vid vissa delar av utställningen. Enligt mig kan det vara bra med en provokation, det kanske är det som behövs för att man ska öppna ögonen.

Dock blir det för mig mycket svårt att ta till mig själva grundbudskapet när någon väljer att uppmärksamma problemet genom en så stark provokation, reklam för en sovsäck som hjälper hemlösa att sova ute, barnböcker med eventuella flyktvägar, sällskapsspel där bara en ”sort” (i spelet fanns det olika djur) får gå framåt och självmordskitt. Trots detta förstår jag att provokation är ett effektivt sätt för uppmärksamhet och en spridning av budskapet, och mycket av det jag såg på utställningen kommer jag aldrig att glömma. Provocerande utställningar är alltså (för mig) oförglömliga, men väldigt svåra att verkligen ta in…

Det stora stygnet - utställning på röhsska

Utställningen var väldigt vacker och inspirerande med en bredd av olika konstnärliga uttryck inom broderi.

För mig var det ett helt nytt uttryckssätt och jag blev väldigt inspirerad till att lära mig mer och kommer antagligen att låna en bok eller kolla på tutorials på nätet hur man gör. Det första jag såg när jag kom in på utställningen var en uppspänd duk där alla som var där fick möjlighet att lämna sitt eget avtryck, jag har som sagt aldrig varit i kontakt med den här konstformen förut så mitt bidrag blev dessvärre inget att hänga i julgranen (se bidrag nedan).  

Jag fastnade för många olika verk på utställningen, framför allt de färgstarka som sprudlade av olika symboler och budskap, men framför allt var det en serie med blandade material av kapsyler och broderi som fångade mitt intresse. Hur mycket vatten det krävs för att göra 1, ½ liter Cola-Cola. Från början var det bara färgerna och ljusheten i uttrycket som fångade mig, men så började jag läsa. Jag har ett svagt minne av att jag tidigare har hört att det i vissa länder är så att cola är billigare än vatten, eller mer lättillgängligt, men idag fick jag det svart på vitt, ytterligare en gång. Det intresserar mig hur vi ser på välstånd. Jag har alltid tänkt att det är så självklart med vatten, att det är det sista valet när jag får välja vad jag vill ha att dricka, men att inte ha den möjligheten... Att vara riktigt törstig och inte ha valet, otroligt hemskt.

I skolan tror jag att utställningen hade varit ett bra inspirationsunderlag för ett projekt. Kanske en utformning där eleverna får möjlighet att gå på utställningen och sedan utifrån sina intryck skapa något, kanske ett samarbete mellan slöjd och bild. Projektet skulle kunna utformas så att bilden står för idé och process, medan man sedan i slöjden får möjlighet att vidareutveckla någon av sina idéer till en eventuell slutprodukt. Finns säkerligen många fler möjligheter för denna utställning att användas, men detta var den spontana idén.