Reflektion kring föreläsning av Tarja Häikiö

Föreläsningen tog framför allt upp olika teorier och perspektiv på barns bildskapande, vilka teorier som funnits genom tiderna, när man började intressera sig för barndomen, eller ens benämna barndomen som en period i livet. Detta ledde fram till att forskare började intressera sig för barns psyke och de frågor som uppstår kring ämnet. Detta ledde fram till att olika forskare började utforma teorier om barns bildskapande.

Tarja tog upp många olika teoretiker varav många hade mycket legitima bidrag till hur vi ser på bildskapande idag, men även teoretiker som kanske inte är lika relevanta för dagens syn på ämnet, men som ger en värdefull information kring hur vi tidigare har sett på ungas förmåga till bildframställning.

Under föreläsningen tog Tarja upp faktumet att stadieteorin, alltså teorin om att barn genomgår olika stadier där realism är det som förväntas vara det mest eftertraktade. Hon tog även upp att vi under dem senaste decennierna har blivit mer experimentella i vårt bildspråk vilket i sin tur leder till att man kanske inte längre kan förhålla sig till stadieteorin på samma sätt. Kanske att den inte heller förhåller sig så relevant till hur vi ser på barns och ungas skapande. Enligt mig kräver dagens samhälle att vi förhåller oss bortom den teorin, att vi förstår att realism i bildspråk idag kanske inte är det som är av yttersta vikt. Att måla eller rita realistiskt kanske inte är lika nödvändigt, utan idag kanske det handlar mer om att skapa något som för barnet eller den unge är meningsfullt och utgör en betydelsefullhet. Oavsett om bilden eller verket förstås som realistiskt, surrealistiskt, abstrakt eller en kombination av många olika stilar.

Genom detta tror jag att det är relevant att tänka utifrån ett mer emotionellt perspektiv, jag tror att det är viktigt att utgå ifrån känslorna i bildskapande, och diskussionen. Vad känner man när man ser ett konstverk och varför. Som nämndes såväl under föreläsningen som i boken av Ulla Löfstedt så finns det ett emotionellt perspektiv på bildskapande. Perspektivet innefattar att barnen uttrycker sin personlighet genom sin skapande process och jag tror att detta är allomfattande. Min tanke är att man inte kommer ifrån sin personlighet någonsin, och genom konsten och skapandet kan man också förstå sin egen personlighet på ett djupare plan. Jag tror att det därav är av yttersta vikt att man framhåller det egna skapandet som en viktig del i att lära sig om sin egen syn på verkligheten, alltså att man genom bildframställning kan ge sig själv ett metakognitivt perspektiv på sin egen personlighet. Jag tror även att detta för barnet kan leda fram till att man får en önskan om att lära sig mer om andra och önska en större förståelse, en önskan att lära och att förståelsen om sig själv kan leda till att man även finner fler likheter hos andra och därav även utvecklar en djupare förståelse för sina medmänniskor.

Givetvis krävs det mycket arbete, och givetvis är det viktigt att variera arbetet med respekt och ödmjukhet för andra i alla ämnen, men jag tror att bildframställning och olika skapande former och gestaltningsprocesser kan ge många människor klarare bilder om sig själva och som nämnt ovan tror jag att detta verkligen kan leda till något gott i längden, om man ger det tid och har tålamod och tilltro till processen.

Kanske kommer dessa tankar förändras tills imorgon, eller om ett år, men detta var tankarna som dök upp efter föreläsningen.